måndag den 13:e
Tillbaka igen och letar fel. I huvudet alltså.
Satt och försökte logga in på min gamla instagram efter ca 5 år av inaktivering, det är nog borttaget nu :( har vart så nära att logga in igen så många gånger men har hakat upp mig på tanken att alla i mina bilder ska på en notifikation, haha. Nu listade jag ut att den buggen är borttagen sen i början av år 2017.
Men då kan jag släppa den tanken! Varför låta det gnaga. Aja i sökandet i filer på datorn hittade jag bloggen igen. Ibland helt bortglömd, ibland närvarande, nu åter uppväckt. Förstår fortfarande inte om det är random snubblande personer som kommer över den adressen eller om jag har nån räv som maniskt kollar sina gamla vattenhål. Vet att jag gjorde det länge tills varenda blogg man läst var inaktiverad. Det är sidvisningarna och frekvensen som jagar upp mig, verkar knappt gå ett par veckor mellan gångerna.
Känner allmänt att jag inte har någonstans att vända mig nu (igen). Detta ständigt återkommande fenomen. Nu slår propavanen jag letade upp på, hade ångest ikväll, och igår, inte mycket egentligen men nykter och klarsynt på något sätt. Men som alltid diffus. Hursom, jag har ingenstans att vända mig. Pratat med mor idag, hon frågar hur det är jag säger bra. Pratade med en gammal polare, han frågade hur det är jag sa ok, jag pratar med Chris och lånar ut pengar till honom, vi pratar om hur det är men jag är ändå inte ärlig. Jag pratar om det efter, inte under tiden. Eller jag vet inte. Locket på.
Som igår hamnade jag i en lång utkastmonolog med mig själv (som jag gör, ständigt) och ville egentligen fråga rakt ut vad som räknas som suicidala beteenden. Jag vet inte hur länge det är (känns som jättelänge) eller hur ofta (känns nu som väldigt ofta), som jag frågat mig själv om man inte skulle ta och avsluta det. Det är för det mesta bara en helt passerande tanke, som att i kvällens frustration över att man återigen är menlös och åstadkommer absolut inget, bara vill sätta punkt för allt virrande. Så fort man börjar tänka något steg längre blir jag bara livrädd för döden, kanske börjar tänka på min rökning, olika sjukdomar som kommer drabba mig, och att jag trots mitt händelselösa liv såklart är den personen som vinglar ut i bussfilen för att min kedja inte är spänd på cykeln.
Jag vill 100% inte dö, men det är det här jävla tugget, och mätandet. Och låsningarna, hur fan ska jag ta mig härifrån liksom. Och det är inte ens så illa. Men den här enformigheten och döda luften gör mig sämre och sämre. Här går jag med en sak om dagen. Lelös.
Och har igen börjat tveka på relationer och vänskaper. Sommaren, som säkerligen varit en av de bästa i mitt postpubertala liv (svårt att verifiera då minnet av varje enskild dag är så mycket närmre nu än säg för 10 år sedan). Men jag har (ju) tänkt på vad sommaren är för mig, många gånger. Och att nu tycka om den, jag vet inte det är lite obehagligt. Men energin jag hade maj/juni, oslagbar tid i Malmö, fick mig att vilja stanna, starta upp här på nytt.
Kan säga att den energin bleknat lite. Känner på mig att de senaste årens viktigaste person tröttnat på mig nu. (Så fort jag säger det känns det så melodramatiskt). Jag är rädd för att bli lämnad. Eller främst är det nog inkräktarsyndromet som stjälper mig när jag har chansen att solidifiera, alltså jag går in med så mycket rädsla för att inte bli accepterad och omtyckt så jag blir passiv och slutar ta kontakt. Innan man är säker. Som med en tjej jag träffat nån gång, jag gillar hennes lugn och normalitet, och hon visade så mycket intresse, nu överanalyserar och väntar jag. Tror att hon tröttnat på mig. Egentligen är det jag som absolut inte vill öppna hur menlös jag är för någon som känns så balanserad. Ja hej hej, nej jag är inte nyligen arbetslös, nej jag har inte gjort nnågonting, nej jag kan ingenting, det är därför jag svarar kryptiskt med himlande ögon och försöker hitta nya sätt att följa upp på det du har sagt för att vi ska prata om dig 95% av tiden.
Nu måste jag börja släg blev rätt zonk'd. Skönt att avsluta den här dagen
PA
Jag har förresten "sökt hjälp", det är rätt kul. Också det enda jag fokuserar på i mitt liv just nu, mindre kul. Förutom det senaste tillskottet av material för min personliga konkurs. Mycket rogivande
Cha cha bloggen
Året var 2009, det var Paradise Hotel, det var Kissie, Peter08, Gaybloggen, Dessie och Paow. Hugo Rosas. BB hade typ redan börjat sticka iväg i sin egen liga.
Det var Lugnetgymnasiet och IV-prep. Stilikoner från Borlänge och nya vänner. Tomten, A.K.A Jimmie, var helt sjukt nog en av de jag spenderade mest tid med på dagarna. Ett långt, frenetiskt smsande, rött och svarthårigt åbäke med bassboosted hörlurar (extra batterier) där det dunkades hardstyle dagarna i ända. Han gav mig min första erfarenhet av tobak, i form av en äcklig cigarill vid Kålgårn. Haha det sa bara stopp i halsen, jag fattade ingenting.
I samma veva träffade jag Björn, yrvädret från media, med sitt svarta hår i en bandana. Bandanan byttes så småningom ut mot en tofs, som han sen aldrig tog ur. Minns inte om det faktiskt var jag som hjälpte honom men vi klippte upp den där ensamma dreadlocken i flera stycken. Jag stöttade honom helhjärtat utan den minsta tveksamhet.
Jag spenderade också tid med Olof och Grycksbo, båda från Grycksbo, men bara Olof fick behålla sitt namn, troligtvis för att han var en riktig pojke och gick i en riktig gymnasieklass och inte med oss på IV. IV-prep var inte ens riktiga IV, det kändes som IV på dekis, det var mycket mer av en riktig skolkänsla på stora IV, borta på Haraldsbo. Men jag klagade inte, jag hade klarat av svenskan jag behövde få klart på ett par månader och flyttade över i oktober/november. Kände att det var svårt att passa in där borta, det var så väldigt mycket folk. På Lugnet hade vi "musik" typ vad som kändes som fem till åtta timmar i veckan, jag lärde mig att knaggligt spela trummor på ett stort roland-kit, med gummipukor och ljudeffekter.
Fantastisk underhållning. Jag fick lite pointers av nån äldre legend som gick med oss i början, Henke Pedersen, ja så hette han. Två meter lång kille från Hosjö (eller Haraldsbo) skitsnäll men verkade stökig bakom allt trevligt. Tror att Björn berättade att han mobbat honom när de var yngre. Det var han Monky och en kille med skepparkrans. Monky brukade komma in i klassrummet på måndagarna strax innan lunch helt stissig, kanske hade en spräckt läpp eller berättade om hur han svingat sig i taket på bussen lördag kväll och sparkat ner nån gubbe som tjafsade. Alltid arg. Sen skepparkransen, som jag inte minns vad han heter (Chris?? Krille??) om jag inte missminner mig muckade han från ett behandlingshem eller fängelse omkring tiden för när jag hade börjat. Nej han hette Emanuel! Men kallades Manne. Manne, Monky och Henke, vilket jävla rövgäng. Vet att de försvann om vartannat, en eller två av dem åkte in på riktigt-riktigt, jag vet att jag brukade kolla hans facebook, det var alltid nån tjej och mamma som skrev att det skulle bli så härligt när han kom hem om en månad, två veckor, två dagar, på permis antar jag. Aldrig något svar, man hade väl inte så mycket facebook i finkan.
Men stökigast (och finast på sitt sätt) var nog Grycksbo. Marcus som han heter. Ibland kallad Stavis, eller Mackan, men Stavis var hans brorsa och Mackan var för vanligt. Alla sa bara Grycksbo. Haha det är så förminskande stackarn. Han var en trött en, gubben, släpig som fan, thc-fetter så djupt ingrodda i den lilla hjärnan. Han påminde om skalman, stora stora baggy kläder på hans nätta kropp, och så nacken som stack ut ur kragen på jackan (som han aldrig tog av sig).
Han och jag och Tomten hängde i det lilla rummet i musiksalen, där inne fanns ett raggligt akustiskt trumset och ett par förstärkare. Tomten på bas, Grycksbo gitarr och jag på trummor. Sen spelade vi Bite it you scum av GG Allen om och om igen. Såklart med långa långa pauser. Ofta helt tysta. Efter ett tag mer avslappnat.
Marcus fick sån energi när han sjöng den där låten, eller skrek rättare sagt. Han hade aldrig blivit caught dead med att sjunga. Men väsa ut sin ilska och riffa exakt som the Murder Junkies det kunde han. Fyfan vad roligt det var när den satt. Sen bara jäste vi runt hela dagarna. Drack tiokronorsläsk i kafeterian, de gick ut och rökte sina äckliga levelfimpar medan jag stod och tittade på.
Möjlig fortsättning jag orkar inte vara vaken längre.
positiv inte negativ, relativ, dunder kreativ, c'est la vie, lever c'est la vie (la vida loca bitch)
Några punkter
- Min mobil har inte fungerat på över 2 månader och jag har fortfarande inte gjort någonting för att fixa den
- Jag slutar skolan om 2 veckor och har inget jobb för sommaren, ingen ny bostad till hösten, inga planer och inga nya ambitioner. Jag kanske kommer in på någon kurs till hösten, men känslan just nu är att jag kommer ge upp vid första tentan.
- Jag vill inte bo i Malmö längre, jag vill inte bo hemma, jag vill inte bo i en stad, jag vill inte träffa nya människor, jag vill inte jobba, jag vill inte vakna.
- Jag har inte blivit kär på 8 eller 9 år, jag har nekat folk som blivit kär i mig 2 gånger efter det.
- Jag har städat mitt rum 1 gång sedan jul och köpte jord för att plantera om mina växter för 4 veckor sedan.
- Jag har förlorat 4 bästa vänner, 2 andra är knappt inom räckhåll och 2 bor inte i Sverige.
- Mina vänner nu släpper jag inte in på livet, och de släpper nog inte in mig. Gör de det så verkar det som att jag gör allt i min makt för att bränna de broarna.
- Jag är ensam.
- Det enda jag vill ha är trygghet och närhet men det enda jag gör är att isolera mig.
söndag morgon
varför är man så töntig
"klär upp sig"
försöker pussla ihop sig själv, låtsas som att man är glad
umgås, men det enda man gör är att fadea ut i grått
bli ett med alkoholen
gömma sig i töcknet för att förhoppningsvis stanna där
men man kan aldrig stanna där
vill stanna där
vill ständigt vara på en rökig efterfest där man inte känner någon
vad är det för trygghet man hittar i människor man aldrig träffat och aldrig kommer träffa igen
kan man fadea ut i grått utan att någon bryr sig? är det för att komma undan tvivlande ögon?
har lovat min skolkurator att söka hjälp, vad är det nu, 10 år jag har tänkt på terapi? nästan
jag slutade 9an för 10 år sedan. högstadiet
pratar alltid om min upplevda ensamhet, jag vet inte men det är nog min enda följeslagare, ensamheten, i backspegeln var jag ensam hela mellan och högstadiet. det stämmer inte, men det spelar nog inte så stor roll. varför har jag känslan av att jag varit ensam sen jag blev medveten?
hur får jag åren att gå? man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, men jag har inte haft så roligt vad fan är det som slukar så mycket tid. oceaner av tid. jag är 25 nu, vill antingen ta livet av mig eller skaffa barn och gå vidare. hälften av mina 20's har gått, the prime of my life hahahah jo eller hur. kommer aldrig komma loss från att jag slösat bort år på år på år. man kan inte ta tillbaka någonting, bitterheten är total, hoppas att katastrofen tar tag i resten av tiden här, förstå vad menlöst att behöva leva i antropocens slutskede men man bara får uppleva late stage capitalism och olika fancy teorier om hur vi kommer sluta våra dagar
någonting måste hända
bitch city
Omgivningar har ändrats, jag lever ett "liv" i Malmö nu, får mänsklig kontakt varje dag och sen går hem och hänger med mig själv åtta-nio timmar varje dag. Det funkar rätt bra! Tanken är väl att jag borde styra upp mig själv lite mer kanske. Kanske inte get lost in the sauce hela tiden, kanske försöka mig på ett strukturerat studerande ett par timmar i veckan. Men nu, en termin avklarad. Tre kvar. Tiden går sinnesjukt fort så jag ska bli bättre att ta vara på den.
Mitt "nya" grepp detta inlägg var att inte skriva i grov affekt från en mörk plats. Bienvenue
(men ack så stelt)
edit: jag klarade av mina födelsedag galant i år, no fuzz, no stuff, bara luft
Sågmyra 28e juni
Haha jag är trött. Påbörjade en jättelång text i slutet på förra sommaren, om min relation till sommaren. Tror inte jag la upp den här på bloggen, den blev för ingående och dålig när jag tog det jag påbörjat här och flyttade över det till ett vanligt textdokument. Haha men jag kom att tänka på den nu, när jag spontant behövde utlopp för hur mycket jag hatar sommaren (läs: mina somrar). Vill vara en somrig person. Jag vet inte vad det handlar om. Det är som midsommar, jag trodde inte riktigt jag hade något otalt med midsommar men se där stod man, mådde förjävligt hela dagen. Ville bara vara kvar hemma. Åkte till slut hemifrån efter jag käkat rester ensam vid köksbordet.
Jag vet inte, jag fokuserar på fel saker. Jag pumpar ut energi i tomma luften, utan någon mottagare eller motpol, utan att nån vet om det.
Swoosh
Tiden har verkligen stått stilla för mig, det är dags att jag inser att min ""omgivning"" inte är densamma. Jag känner mig ensam för vad, för att jag inte upplever vänskap? Jag vet inte jag behöver någon typ av stabil omtanke, som inte skenar iväg ena veckan för att nästa ögonblick ge mig.... ingenting
Men den som ger han får. Jag känner mig själv. Nu är jag i ett ömkande, nästa dag är jag en eremit. VARFÖR ÄR JAG SÅ LUDDIG INGEN LÄSER DET HÄR
Jag är ensam. Och så får man kanske känna. Och ibland känns det som att jag bara hamnat här, som att jag hade någonting greppbart tidigare men även DÅ tror jag att jag kände såhär. Det jag ser nu i efterhand var att jag faktiskt
Jag vill inte avsluta den meningen
Mina vänner förtjänar inte det. Så mycket som jag uppskattar och älskar dem, men inte visar det. Det här handlar inte om alla, det handlar om min missriktade energi. Den som ingen förutom jag ser, den som skriver meddelanden som raderas för att aldrig skickas, tweets som aldrig publiceras, likes som aldrig utdelas - för att jag tror att om jag tar kontakt med människor jag vill ta kontakt med kommer de bli äcklade över mig.
Vem vet
Eller bara känslan "det är för sent nu, du har stått ditt kast" vilket från början var löjligt men som till slut blivit sanning
Varför i helvete har jag inte tagit bort snapchat för, varför i HELVETE skaffade jag instagram igen
Där är något mer som är försent. Att bli bekväm med sociala medier. Jag var nästan där, sen blev jag för självmedveten.
Delete
Delete
Delete
Nu vill jag inte skicka ut det här heller men hey KBT eller whatever nu kör vi
i nästa inlägg är det nog dags att jag hittar lite nya uttryckssätt, fräscha upp mitt skrivande lite, lite mindre ludd lite mer stoff
-
Står just nu och gråter ensam i köket på min 23e födelsedag ska det alltid vara såhär jävla ensamt att leva
Hemma
Vad vidrigt det är att komma hem till verkligheten, att det ibland är en sån extrem kontrast mellan helgen och ens vardagliga liv. Ångesten som förstärks så mycket av att alkoholen måste ur kroppen, och att alkoholen förhöjer ens vidriga personlighet och låter den komma fram. Vad man prioriterar. Hur man målar in sig genom att vara korkad från början. Verkligheten som får en att aldrig vilja träffa människor igen för att undkomma mänsklighet. Jag vältrar mig i min ensamhet, njuter av den och hatar den.
Tänker att det är försent att bli omtänksam när jag tränat mig själv i att se mig som ett ständigt singular, som en som aldrig är inkluderad, och på så sätt inte släpper in nån i mitt liv heller. Jag förstår inte riktigt vad det innebär att vara vän med någon, gränserna som finns, hur mycket man faktiskt måste ge, för att få. Jag blir förvånad över att saker tas personligt när det egentligen är självklart att man måste offra saker för att bygga upp nånting. Jag tar inget ansvar, och jag tänker mig att jag ständigt är utbytbar, att det självklart finns någon som är bättre, att jag egentligen är värdelös för andra, att ingen skulle sakna mig om jag bara drog eller inte hörde av mig.
Jag vet inte hur man gör för att vara mindre odräglig, för på något sätt är jag helt plötsligt helt omgiven av skit och jag kan inte räkna ut hur jag tog mig dit. Jag förstår mig inte på reglerna. På ett sätt kan jag ha så lätt för att vara med nya människor för då finns det så få krav på hur man ska vara, och ingen vet någonting om mig. Då kan jag inkludera mig direkt fastän dessa nya människor kanske ser mig som nån störig jävel som man helst bara vill ska gå. Gå och vara med sina vänner. I mitt huvud kan saker förstoras och förminskas in absurdum.
Jag måste försöka lära mig. Men jag kan inte fortsätta misslyckas med allt jag gör
140 tecken
Haha jag blir TPL bara av att snoka lite på min egen blogg.
Hmmm 2 månader, rätt lång tid, rätt kort tid. Skitjobbigt det här med tid. Borde väl bara borsta bort det, inte tänka på det. Vad gör jag då, jo tanken är att jag skulle jobba, åka ut min tid, spara lite cash typ så jag kan göra nånting roligare i slutet på sommaren eller vad som helst. Flytta hemifrån kanske.... that's a fucking start.
Men istället sitter jag här med en tre dagar sprucken handled och mitt livs förs... fjärde gips. Andra för den här handleden. Jag får hoppas på en snabb återhämtning när det ska bort, men jag vet hur det är med leder. Kanske är jag dålig på att träna, kanske blir jag lite mer invalid. Fast det ska nog gå bra, men det tar alltid en jävla tid att få tillbaka rörlighet och styrka... Jävla kuk. Haha.
Kan bli några halvmörka veckor nu känner jag... är rätt snabb på att vända dygn och sitta sönder en soffa när det kommer till kritan.
Jag vill ha kreativ stimulans, jag behöver komma härifrån, jag känner mig korkad och frånvarande. Känner på mig att alla kommer ~flyga~härifrån en gång till, och jag kommer vara kvar här ytterligare en termin, ett läsår, ett sabbatsår, ett skatteår, ett sommarlov, en högsäsong, en fjällsäsong, ett decennium
hashtag
Vaknar, somnar om, vaknar igen, somnar om, vaknar två timmar för sent, fryser upp som jag alltid gör. Har inget samvete när jag ska gå upp, det känns i de stunderna som att ingenting kan få mig att ändra mig till att vakna, skynda mig, kämpa lite. Tänker att det inte gör någon skillnad.
Ringer, säger att jag blir rejält sen. Det är lugnt, okej. Duschar. Tar mig tid. Äter frukost, får inte i mig nånting. Hatar allt. Stressad. Får bryt flera gånger på ingenting och vrålar rakt ut. Det plingar på, hahaha kronofogden, men det säger han inte för att typ inte skrämma upp mig eller vadå? Han lämnar en lapp i brevlådan istället. Tar min cigarett och förstår att jag måste ringa igen och säga att jag inte kan komma idag. Vi ses på måndag istället säger han
BIUS
Sitter med ett sånt tryck på bröstet nu, helt kaffe-jacked, frustrerad på alla möjliga sätt. Frustrerad på mig och mitt liv. Ledsen. Går runt och tänker ledsna tankar så fort jag inte är sysselsatt i huvudet. Är så jävla trött också. Uppe halv nio. Matt. Trött på all min musik. Trött på pengar. Trött på att vara emotionellt störd. Trött på att inte känna mig säker med mina vänner, mina bästa vänner. Känns som att jag är ivägen och en plåga.
Jag är ingens nummer ett, och jag gör inte heller någonting för att förtjäna någons nummer ett.
Jag kan inte och vill inte släppa, jag vill inte gå vidare, jag tror någonstans där inne att jag kommer bli en bra person som klarar av saker. Som går att lita på, som ställer upp, som är där, och ger nångonting tillbaka och inte någon som bara stampar på en fläck.
Som har ett gymnasiebetyg, och drömmar, någon som har planer och idéer.
Jag vill inte vara ensam, men att vara ensam är det jag känner till. Jag vill dela på mig själv. Öppna mig själv.
Nu kan jag knappt titta människor i ögonen eller säga vad jag tänker.
Fuck it vi får se vad som händer
Det kommer bli en jobbig tid framöver känns det som
apr 13
Vad äre för skit jag får ur mig här, får ibland isande panik av att jag har den här sidan länkad på min twitter fortfarande, men sen gör jag ingenting åt det i alla fall för jag vill att _nån_ kanske ska få en inblick i mig ändå.
Är så trött på mig själv
Måste träna på att inte vara jag eller något
Jag har ett litet litet jobb nu, det är en bra grej
Jag har också några inkassobrev vilket e mindre bra
mary mary mary
Redan en vecka sen förra. Det skulle kunna vara två dagar sedan, det skulle kunna vara månader. Det känns helt tidlöst och flytande. Rinner av efter en mentalt utmattande kväll och helt överväldigad av hur förtryckande jag och vi män är.
Jag läser några perfekt formulerade bilder som retweetas och blir alldeles äcklad av hur träffande en del av det är, att jag känner igen mig så mycket i saker jag har gjort när jag tänkt att det bara är jag för stunden, bara jag som är okapabel och dålig, men att det helt klart är satt i system, att jag är som en del i det elektriska stängslet som är patriarkatet. Det här låter, och kommer låta för mig, som världens oseriösaste pretto-wave men just nu är jag helt seriös. Bara det att jag skriver det här nu känns som att jag söker bekräftelse och typ ett greencard för mig själv, men jag skriver bara för att få ur mig lite jävla... feels.
Jag känner för att aldrig vara runt andra människor för att inte vara med i spridandet och förökandet av det. Nästan allt jag gör genomsyras av en mansnorm på alla sätt, dåliga och bra, jag lider av det och drar stor nytta av det. Jag vill inte, men jag kan såklart inte hjälpa det, eftersom jag inte bryr mig nog mycket för att tänka på det, förrän det är försent.
Jag hoppas ingen läser det här, men lite gör jag ju det ändå eftersom jag lägger upp det. Jag vill få ut några av dessa tankar då det känns jävligt jobbigt att erkänna det även för mig själv. Det kanske blir som en påminnelse för mig själv att inte vara en idiot så ofta.
edit: jag har fått min första kommentar sen år 2012, what's the rush guise
100%
Känner mig som ett 100% fuckup just nu
Verkligen.
Har spenderat x antal timmar på olika typer av brottslingars facebooksidor. Fan jag kan knappt skriva, jag känner mig som en av dem. Som att det är min väg, in på ett par anstalter och behandlingshem. Nu vet jag att jag inte är nära det egentligen, jag har inga missbruk eller några kriminella laster men det känns som att jag aldrig kommer komma ut på nån vettig sida. Som att jag kommer fortsätta såhär i 10 år till och sen sluta upp som nåns RIP-inlägg på en sketchy facebook. Det blev nog några timmar för mycket i de där krokarna, och nu har jag lätt panik för jag får svårare och svårare att klara av vart jag ska skriva de och vart jag ska skriva dem, och jag har ännu svårare för att skriva dom för jag har alltid tyckt det vart fult.
Jag känner mig så jävla obildad och socialt störd. Ingrodd. Soffteoretisk. Verklighetsfrånvänd. Rädd. Ängslig. I vägen. Som ett förvuxet barn/jobbig tonåring, som för längesedan borde ha tagit sig hemifrån men på samma gång är fullständigt okapabel till att göra just det. Livet glider mellan fingrarna och det blir svårare att hålla uppe fasaden om att man är i en fas, haft otur i tänkandet, förtjänat den kärlek man har fått. Att umgås med vänner utan att skämmas för att man är på samma plats som för tre år sedan. Vänner som man inte längre träffar regelbundet vill jag knappt visa mig för. Jag hör inte av mig för att inte påminna om hur pissigt Falun är.
Har samma kläder som för flera år sedan för att jag inte har råd att köpa nya, förutom nått enstaka fult som jag hittat på 2nd hand för 60 kr. Att kläder kan kännas så viktigt för självförverkligandet. Jag har också idéer om hur jag vill se ut men det tog ett jävla år för mig att klippa av mitt hår. Jag vill också vara en riktig människa.
Haha det är så jävla frustrerande att ha aktiva, moderna, snygga, kreativa och drivna vänner när man själv inte har någon av de kvaliteterna.
Fyllegänget represent, men jag har inte ens råd att vara full längre.
