Icy
Hej
Nu sitter jag här i Norge, Stavanger, Storhaugveien 36, Balkongen.
Det är fint här, väldigt fint. Små fina gator, nittio procent vita hus, nittio procent vita människor. Några heroinister, ett par tiggare. Förutom det verkar det vara en väldigt homogen och rik stad. Men Norge är vackert, väldigt naturskönt, stadskärnan har en massa fina gator och gränder med små butiker och träd täckta med murgröna som för tankarna till sydeuropa.
Vi blev stoppade av polisen på vägen hit, på motorvägen (eller vafan det är, knappt någon väg har hastighetsbegränsningar på över 90. Oftast är det 70 fast det är hur stort som helst, skitdrygt verkligen.) Jag fick i alla fall major shivers. Kan inte hålla mig anständig när polisen är i närheten, skakade när jag gav henne körkort och registreringsbevis, Viktor skrattade åt att jag var så sjukt skakis. Gav först fel registreringsbevis "är det här din bil?" Ja, heh oj, heh, vänta, det där är förra ägaren! Det stoppade oss för att vi hade två plattor öl uppe på all packning i baksätet och sa att vi behövde packa om. Om det skedde en olycka skulle burkarna bli som 48 projektiler. Klar logik. De tänkte bara på vår säkerhet, jag tänkte bara på att de skulle gripa mig och trakassera mig. Haha. Hur intressant är jag egentligen för polisen. Svar: Inte särskilt. Men det spelar ingen roll, jag blir ett nervvrak. Jag har hört och sett nog mycket om poliser.
Men Stavanger är fint. Och vi bor jättefint. Jag hoppas jag kommer trivas här men jag känner redan en rastlöshet och saknad. Vad fan håller jag på med, jag kommer inte bli anställd.
Nåväl. Life's not that bad. Verkligen inte. Jag är räkmackish personifierad.
Hoppas jag får fler fina människor i mitt liv
Nu sitter jag här i Norge, Stavanger, Storhaugveien 36, Balkongen.
Det är fint här, väldigt fint. Små fina gator, nittio procent vita hus, nittio procent vita människor. Några heroinister, ett par tiggare. Förutom det verkar det vara en väldigt homogen och rik stad. Men Norge är vackert, väldigt naturskönt, stadskärnan har en massa fina gator och gränder med små butiker och träd täckta med murgröna som för tankarna till sydeuropa.
Vi blev stoppade av polisen på vägen hit, på motorvägen (eller vafan det är, knappt någon väg har hastighetsbegränsningar på över 90. Oftast är det 70 fast det är hur stort som helst, skitdrygt verkligen.) Jag fick i alla fall major shivers. Kan inte hålla mig anständig när polisen är i närheten, skakade när jag gav henne körkort och registreringsbevis, Viktor skrattade åt att jag var så sjukt skakis. Gav först fel registreringsbevis "är det här din bil?" Ja, heh oj, heh, vänta, det där är förra ägaren! Det stoppade oss för att vi hade två plattor öl uppe på all packning i baksätet och sa att vi behövde packa om. Om det skedde en olycka skulle burkarna bli som 48 projektiler. Klar logik. De tänkte bara på vår säkerhet, jag tänkte bara på att de skulle gripa mig och trakassera mig. Haha. Hur intressant är jag egentligen för polisen. Svar: Inte särskilt. Men det spelar ingen roll, jag blir ett nervvrak. Jag har hört och sett nog mycket om poliser.
Men Stavanger är fint. Och vi bor jättefint. Jag hoppas jag kommer trivas här men jag känner redan en rastlöshet och saknad. Vad fan håller jag på med, jag kommer inte bli anställd.
Nåväl. Life's not that bad. Verkligen inte. Jag är räkmackish personifierad.
Hoppas jag får fler fina människor i mitt liv
