mary mary mary
Redan en vecka sen förra. Det skulle kunna vara två dagar sedan, det skulle kunna vara månader. Det känns helt tidlöst och flytande. Rinner av efter en mentalt utmattande kväll och helt överväldigad av hur förtryckande jag och vi män är.
Jag läser några perfekt formulerade bilder som retweetas och blir alldeles äcklad av hur träffande en del av det är, att jag känner igen mig så mycket i saker jag har gjort när jag tänkt att det bara är jag för stunden, bara jag som är okapabel och dålig, men att det helt klart är satt i system, att jag är som en del i det elektriska stängslet som är patriarkatet. Det här låter, och kommer låta för mig, som världens oseriösaste pretto-wave men just nu är jag helt seriös. Bara det att jag skriver det här nu känns som att jag söker bekräftelse och typ ett greencard för mig själv, men jag skriver bara för att få ur mig lite jävla... feels.
Jag känner för att aldrig vara runt andra människor för att inte vara med i spridandet och förökandet av det. Nästan allt jag gör genomsyras av en mansnorm på alla sätt, dåliga och bra, jag lider av det och drar stor nytta av det. Jag vill inte, men jag kan såklart inte hjälpa det, eftersom jag inte bryr mig nog mycket för att tänka på det, förrän det är försent.
Jag läser några perfekt formulerade bilder som retweetas och blir alldeles äcklad av hur träffande en del av det är, att jag känner igen mig så mycket i saker jag har gjort när jag tänkt att det bara är jag för stunden, bara jag som är okapabel och dålig, men att det helt klart är satt i system, att jag är som en del i det elektriska stängslet som är patriarkatet. Det här låter, och kommer låta för mig, som världens oseriösaste pretto-wave men just nu är jag helt seriös. Bara det att jag skriver det här nu känns som att jag söker bekräftelse och typ ett greencard för mig själv, men jag skriver bara för att få ur mig lite jävla... feels.
Jag känner för att aldrig vara runt andra människor för att inte vara med i spridandet och förökandet av det. Nästan allt jag gör genomsyras av en mansnorm på alla sätt, dåliga och bra, jag lider av det och drar stor nytta av det. Jag vill inte, men jag kan såklart inte hjälpa det, eftersom jag inte bryr mig nog mycket för att tänka på det, förrän det är försent.
Jag hoppas ingen läser det här, men lite gör jag ju det ändå eftersom jag lägger upp det. Jag vill få ut några av dessa tankar då det känns jävligt jobbigt att erkänna det även för mig själv. Det kanske blir som en påminnelse för mig själv att inte vara en idiot så ofta.
edit: jag har fått min första kommentar sen år 2012, what's the rush guise
