Sågmyra 28e juni
Haha jag är trött. Påbörjade en jättelång text i slutet på förra sommaren, om min relation till sommaren. Tror inte jag la upp den här på bloggen, den blev för ingående och dålig när jag tog det jag påbörjat här och flyttade över det till ett vanligt textdokument. Haha men jag kom att tänka på den nu, när jag spontant behövde utlopp för hur mycket jag hatar sommaren (läs: mina somrar). Vill vara en somrig person. Jag vet inte vad det handlar om. Det är som midsommar, jag trodde inte riktigt jag hade något otalt med midsommar men se där stod man, mådde förjävligt hela dagen. Ville bara vara kvar hemma. Åkte till slut hemifrån efter jag käkat rester ensam vid köksbordet.
i nästa inlägg är det nog dags att jag hittar lite nya uttryckssätt, fräscha upp mitt skrivande lite, lite mindre ludd lite mer stoff
Jag vet inte, jag fokuserar på fel saker. Jag pumpar ut energi i tomma luften, utan någon mottagare eller motpol, utan att nån vet om det.
Swoosh
Tiden har verkligen stått stilla för mig, det är dags att jag inser att min ""omgivning"" inte är densamma. Jag känner mig ensam för vad, för att jag inte upplever vänskap? Jag vet inte jag behöver någon typ av stabil omtanke, som inte skenar iväg ena veckan för att nästa ögonblick ge mig.... ingenting
Men den som ger han får. Jag känner mig själv. Nu är jag i ett ömkande, nästa dag är jag en eremit. VARFÖR ÄR JAG SÅ LUDDIG INGEN LÄSER DET HÄR
Jag är ensam. Och så får man kanske känna. Och ibland känns det som att jag bara hamnat här, som att jag hade någonting greppbart tidigare men även DÅ tror jag att jag kände såhär. Det jag ser nu i efterhand var att jag faktiskt
Jag vill inte avsluta den meningen
Mina vänner förtjänar inte det. Så mycket som jag uppskattar och älskar dem, men inte visar det. Det här handlar inte om alla, det handlar om min missriktade energi. Den som ingen förutom jag ser, den som skriver meddelanden som raderas för att aldrig skickas, tweets som aldrig publiceras, likes som aldrig utdelas - för att jag tror att om jag tar kontakt med människor jag vill ta kontakt med kommer de bli äcklade över mig.
Vem vet
Eller bara känslan "det är för sent nu, du har stått ditt kast" vilket från början var löjligt men som till slut blivit sanning
Varför i helvete har jag inte tagit bort snapchat för, varför i HELVETE skaffade jag instagram igen
Där är något mer som är försent. Att bli bekväm med sociala medier. Jag var nästan där, sen blev jag för självmedveten.
Delete
Delete
Delete
Nu vill jag inte skicka ut det här heller men hey KBT eller whatever nu kör vi
i nästa inlägg är det nog dags att jag hittar lite nya uttryckssätt, fräscha upp mitt skrivande lite, lite mindre ludd lite mer stoff
