Hemma
Vad vidrigt det är att komma hem till verkligheten, att det ibland är en sån extrem kontrast mellan helgen och ens vardagliga liv. Ångesten som förstärks så mycket av att alkoholen måste ur kroppen, och att alkoholen förhöjer ens vidriga personlighet och låter den komma fram. Vad man prioriterar. Hur man målar in sig genom att vara korkad från början. Verkligheten som får en att aldrig vilja träffa människor igen för att undkomma mänsklighet. Jag vältrar mig i min ensamhet, njuter av den och hatar den.
Tänker att det är försent att bli omtänksam när jag tränat mig själv i att se mig som ett ständigt singular, som en som aldrig är inkluderad, och på så sätt inte släpper in nån i mitt liv heller. Jag förstår inte riktigt vad det innebär att vara vän med någon, gränserna som finns, hur mycket man faktiskt måste ge, för att få. Jag blir förvånad över att saker tas personligt när det egentligen är självklart att man måste offra saker för att bygga upp nånting. Jag tar inget ansvar, och jag tänker mig att jag ständigt är utbytbar, att det självklart finns någon som är bättre, att jag egentligen är värdelös för andra, att ingen skulle sakna mig om jag bara drog eller inte hörde av mig.
Jag vet inte hur man gör för att vara mindre odräglig, för på något sätt är jag helt plötsligt helt omgiven av skit och jag kan inte räkna ut hur jag tog mig dit. Jag förstår mig inte på reglerna. På ett sätt kan jag ha så lätt för att vara med nya människor för då finns det så få krav på hur man ska vara, och ingen vet någonting om mig. Då kan jag inkludera mig direkt fastän dessa nya människor kanske ser mig som nån störig jävel som man helst bara vill ska gå. Gå och vara med sina vänner. I mitt huvud kan saker förstoras och förminskas in absurdum.
Jag måste försöka lära mig. Men jag kan inte fortsätta misslyckas med allt jag gör
