master of nothing

Jag har aldrig varit extrem i mitt mående, så som jag vet många där ute har det. Panikångestattacker, ångest på riktigt, djupt djupt mörker, självskadebeteende, jag kan inte känna igen mig riktigt i dessa tillstånd. Och där överskattar jag nog mitt mående, jag jämför för mycket, och ser inte att jag har det jobbigt. Men ofta känner jag något som möjligtvis skulle definieras som ångest. Eller som jag ser det, en lamslagenhet. Den konstiga kallsvetten, förvirringen och oförmågan att koncentrera sig, trycket på bröstet, den tunga oregelbundna andningen, viljan att bara ge upp. Lägga ner allt och ta en cigarett, glömma allt omkring. Gråtmildheten över allt och ingenting. Rädslan och självtvivlet. Vilja slita av sig sitt jävla ansikte så man slipper vara med längre. 

Jeses Chraist varför håller jag mig vaken när jag måste upp imorgon. Lika mycket som jag behövde gå upp idag. Men jag somnade om och sov till klockan halv tre istället för att gå upp åtminstone innan tolv. Sen blev det för jobbigt att ta tag i den redan försenade dagen så jag låg kvar i sängen en timme till innan jag gick upp. Höll egentligen på att riskera hela veckan för att jag inte skulle våga ta tag i allt med min jävla bil. Efter jag hade lämnat bilen var jag ganska lättad. Märkte det på hur mycket jag twittrade och stod i. Fan så fort jag är produktiv känner jag mig som en mycket bättre människa. Så förstår ni hur värdelös jag känner mig när jag spenderar veckor, månader, år, med att göra ingenting. Jag känner mig så stolt när jag lyckats tvätta två tvättmaskiner och startat en diskmaskin. I'm spent. Haha efter det kan jag leva gott i en vecka. I've done my share. Eller. Den känslan försvinner ganska fort. Men sen kommer något och ersätter den.