pin
Känner mig bara ledsen hela tiden. Eller ja, jag har börjat ta åt mig av saker. Jag har alltid sett mig som tålig och som att det inte menas något illa mot mig personligen. Det har börjat ändra på sig. Jag är dålig på att ta emot kritik. Om jag nu jämför med mig själv. Ugh.
Uppgiven.
Och jag känner mig så jävla i vägen. Jag vill inte synas, eller ta plats. Vill inte träffa människor. Och jag är så utmattad. 20 år och ruttnar bort, snart 21, strax efter det 21,5, sen vips är jag 27. Haha jag skojar.
Men ändå inte, alltså jag har tuggat det mantrat så länge nu att jag kommer väl ha tvångstankar hela året jag är 27. Om jag inte är på en bättre plats då. Det kanske vore skönt, slippa ålderns krämpor, slippa kärlek, slippa barn och ansvar.
Vad kommer man få för sjukdomar, en ska inte räkna med att leva ett friskt liv. Jag har byggt upp en hyfsat stabil grund för ett sjukt liv tror jag. Jag är rädd för att om jag skulle få ett jobb att jag inte skulle klara av dagen rent fysiskt. Jag känner mig otroligt svag, jag blir aldrig riktigt pigg, och jag vill aldrig sova.
Gud vad stötigt jag skriver, jag kan inte få ur mig något längre. Tar bara pauser och skriver nästa sak som jag tänker på.
Jag har nog inte ett enda inlägg i den här bloggen som inte är stötigt.
Usch vad länge jag har haft den nu ändå. Och innan jag hade några läsare hade jag den i säkert ett år eller mer, med en hel massa pinsamma inlägg, en del bilder, konstiga stötiga prettotexter. Men minst lika deppigt. Fast lite mer kreativ eftersom jag lade ut foton jag själv tagit och såg någon slags känsla i bilderna jag försökte formulera i text. Hahahah åh. Skönt och tråkigt att jag verkligen raderade det där. Det var så pinsamt (som att det är mindre pinsamt nu lol, men jag försöker inte pleasa någon här jag ba kbk) men det var i alla fall riktiga tankar från den tiden. Det här är ju det närmaste jag har till en dagbok, och som jag brukar tjata om så m i n n s jag inte hur det har vart med mig. Fan jag deppade ju lagom hela ettan. Säkert tvåan lika så.
asdfghjklöasdfghjklasdfghjklöasdfghjklasdfghjkl
bonus round
Uppgiven.
Och jag känner mig så jävla i vägen. Jag vill inte synas, eller ta plats. Vill inte träffa människor. Och jag är så utmattad. 20 år och ruttnar bort, snart 21, strax efter det 21,5, sen vips är jag 27. Haha jag skojar.
Men ändå inte, alltså jag har tuggat det mantrat så länge nu att jag kommer väl ha tvångstankar hela året jag är 27. Om jag inte är på en bättre plats då. Det kanske vore skönt, slippa ålderns krämpor, slippa kärlek, slippa barn och ansvar.
Vad kommer man få för sjukdomar, en ska inte räkna med att leva ett friskt liv. Jag har byggt upp en hyfsat stabil grund för ett sjukt liv tror jag. Jag är rädd för att om jag skulle få ett jobb att jag inte skulle klara av dagen rent fysiskt. Jag känner mig otroligt svag, jag blir aldrig riktigt pigg, och jag vill aldrig sova.
Gud vad stötigt jag skriver, jag kan inte få ur mig något längre. Tar bara pauser och skriver nästa sak som jag tänker på.
Jag har nog inte ett enda inlägg i den här bloggen som inte är stötigt.
Usch vad länge jag har haft den nu ändå. Och innan jag hade några läsare hade jag den i säkert ett år eller mer, med en hel massa pinsamma inlägg, en del bilder, konstiga stötiga prettotexter. Men minst lika deppigt. Fast lite mer kreativ eftersom jag lade ut foton jag själv tagit och såg någon slags känsla i bilderna jag försökte formulera i text. Hahahah åh. Skönt och tråkigt att jag verkligen raderade det där. Det var så pinsamt (som att det är mindre pinsamt nu lol, men jag försöker inte pleasa någon här jag ba kbk) men det var i alla fall riktiga tankar från den tiden. Det här är ju det närmaste jag har till en dagbok, och som jag brukar tjata om så m i n n s jag inte hur det har vart med mig. Fan jag deppade ju lagom hela ettan. Säkert tvåan lika så.
asdfghjklöasdfghjklasdfghjklöasdfghjklasdfghjkl
bonus round
Kommentarer
Trackback
