master of nothing

Känner mig som ett 100% fuckup just nu
Verkligen.
Har spenderat x antal timmar på olika typer av brottslingars facebooksidor. Fan jag kan knappt skriva, jag känner mig som en av dem. Som att det är min väg, in på ett par anstalter och behandlingshem. Nu vet jag att jag inte är nära det egentligen, jag har inga missbruk eller några kriminella laster men det känns som att jag aldrig kommer komma ut på nån vettig sida. Som att jag kommer fortsätta såhär i 10 år till och sen sluta upp som nåns RIP-inlägg på en sketchy facebook. Det blev nog några timmar för mycket i de där krokarna, och nu har jag lätt panik för jag får svårare och svårare att klara av vart jag ska skriva de och vart jag ska skriva dem, och jag har ännu svårare för att skriva dom för jag har alltid tyckt det vart fult.

 

Jag känner mig så jävla obildad och socialt störd. Ingrodd. Soffteoretisk. Verklighetsfrånvänd. Rädd. Ängslig. I vägen. Som ett förvuxet barn/jobbig tonåring, som för längesedan borde ha tagit sig hemifrån men på samma gång är fullständigt okapabel till att göra just det. Livet glider mellan fingrarna och det blir svårare att hålla uppe fasaden om att man är i en fas, haft otur i tänkandet, förtjänat den kärlek man har fått. Att umgås med vänner utan att skämmas för att man är på samma plats som för tre år sedan. Vänner som man inte längre träffar regelbundet vill jag knappt visa mig för. Jag hör inte av mig för att inte påminna om hur pissigt Falun är.

Har samma kläder som för flera år sedan för att jag inte har råd att köpa nya, förutom nått enstaka fult som jag hittat på 2nd hand för 60 kr. Att kläder kan kännas så viktigt för självförverkligandet. Jag har också idéer om hur jag vill se ut men det tog ett jävla år för mig att klippa av mitt hår. Jag vill också vara en riktig människa.
Haha det är så jävla frustrerande att ha aktiva, moderna, snygga, kreativa och drivna vänner när man själv inte har någon av de kvaliteterna.

Fyllegänget represent, men jag har inte ens råd att vara full längre.