söndag morgon
varför är man så töntig
"klär upp sig"
försöker pussla ihop sig själv, låtsas som att man är glad
umgås, men det enda man gör är att fadea ut i grått
bli ett med alkoholen
gömma sig i töcknet för att förhoppningsvis stanna där
men man kan aldrig stanna där
vill stanna där
vill ständigt vara på en rökig efterfest där man inte känner någon
vad är det för trygghet man hittar i människor man aldrig träffat och aldrig kommer träffa igen
kan man fadea ut i grått utan att någon bryr sig? är det för att komma undan tvivlande ögon?
har lovat min skolkurator att söka hjälp, vad är det nu, 10 år jag har tänkt på terapi? nästan
jag slutade 9an för 10 år sedan. högstadiet
pratar alltid om min upplevda ensamhet, jag vet inte men det är nog min enda följeslagare, ensamheten, i backspegeln var jag ensam hela mellan och högstadiet. det stämmer inte, men det spelar nog inte så stor roll. varför har jag känslan av att jag varit ensam sen jag blev medveten?
hur får jag åren att gå? man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, men jag har inte haft så roligt vad fan är det som slukar så mycket tid. oceaner av tid. jag är 25 nu, vill antingen ta livet av mig eller skaffa barn och gå vidare. hälften av mina 20's har gått, the prime of my life hahahah jo eller hur. kommer aldrig komma loss från att jag slösat bort år på år på år. man kan inte ta tillbaka någonting, bitterheten är total, hoppas att katastrofen tar tag i resten av tiden här, förstå vad menlöst att behöva leva i antropocens slutskede men man bara får uppleva late stage capitalism och olika fancy teorier om hur vi kommer sluta våra dagar
någonting måste hända
