master of nothing

Tillbaka igen och letar fel. I huvudet alltså.

 

Satt och försökte logga in på min gamla instagram efter ca 5 år av inaktivering, det är nog borttaget nu :( har vart så nära att logga in igen så många gånger men har hakat upp mig på tanken att alla i mina bilder ska på en notifikation, haha. Nu listade jag ut att den buggen är borttagen sen i början av år 2017. 

 

Men då kan jag släppa den tanken! Varför låta det gnaga. Aja i sökandet i filer på datorn hittade jag bloggen igen. Ibland helt bortglömd, ibland närvarande, nu åter uppväckt. Förstår fortfarande inte om det är random snubblande personer som kommer över den adressen eller om jag har nån räv som maniskt kollar sina gamla vattenhål. Vet att jag gjorde det länge tills varenda blogg man läst var inaktiverad. Det är sidvisningarna och frekvensen som jagar upp mig, verkar knappt gå ett par veckor mellan gångerna.

 

Känner allmänt att jag inte har någonstans att vända mig nu (igen). Detta ständigt återkommande fenomen. Nu slår propavanen jag letade upp på, hade ångest ikväll, och igår, inte mycket egentligen men nykter och klarsynt på något sätt. Men som alltid diffus. Hursom, jag har ingenstans att vända mig. Pratat med mor idag, hon frågar hur det är jag säger bra. Pratade med en gammal polare, han frågade hur det är jag sa ok, jag pratar med Chris och lånar ut pengar till honom, vi pratar om hur det är men jag är ändå inte ärlig. Jag pratar om det efter, inte under tiden. Eller jag vet inte. Locket på.

 

Som igår hamnade jag i en lång utkastmonolog med mig själv (som jag gör, ständigt) och ville egentligen fråga rakt ut vad som räknas som suicidala beteenden. Jag vet inte hur länge det är (känns som jättelänge) eller hur ofta (känns nu som väldigt ofta), som jag frågat mig själv om man inte skulle ta och avsluta det. Det är för det mesta bara en helt passerande tanke, som att i kvällens frustration över att man återigen är menlös och åstadkommer absolut inget, bara vill sätta punkt för allt virrande. Så fort man börjar tänka något steg längre blir jag bara livrädd för döden, kanske börjar tänka på min rökning, olika sjukdomar som kommer drabba mig, och att jag trots mitt händelselösa liv såklart är den personen som vinglar ut i bussfilen för att min kedja inte är spänd på cykeln.

 

Jag vill 100% inte dö, men det är det här jävla tugget, och mätandet. Och låsningarna, hur fan ska jag ta mig härifrån liksom. Och det är inte ens så illa. Men den här enformigheten och döda luften gör mig sämre och sämre. Här går jag med en sak om dagen. Lelös. 

 

Och har igen börjat tveka på relationer och vänskaper. Sommaren, som säkerligen varit en av de bästa i mitt postpubertala liv (svårt att verifiera då minnet av varje enskild dag är så mycket närmre nu än säg för 10 år sedan). Men jag har (ju) tänkt på vad sommaren är för mig, många gånger. Och att nu tycka om den, jag vet inte det är lite obehagligt. Men energin jag hade maj/juni, oslagbar tid i Malmö, fick mig att vilja stanna, starta upp här på nytt. 

 

Kan säga att den energin bleknat lite. Känner på mig att de senaste årens viktigaste person tröttnat på mig nu. (Så fort jag säger det känns det så melodramatiskt). Jag är rädd för att bli lämnad. Eller främst är det nog inkräktarsyndromet som stjälper mig när jag har chansen att solidifiera, alltså jag går in med så mycket rädsla för att inte bli accepterad och omtyckt så jag blir passiv och slutar ta kontakt. Innan man är säker. Som med en tjej jag träffat nån gång, jag gillar hennes lugn och normalitet, och hon visade så mycket intresse, nu överanalyserar och väntar jag. Tror att hon tröttnat på mig. Egentligen är det jag som absolut inte vill öppna hur menlös jag är för någon som känns så balanserad. Ja hej hej, nej jag är inte nyligen arbetslös, nej jag har inte gjort nnågonting, nej jag kan ingenting, det är därför jag svarar kryptiskt med himlande ögon och försöker hitta nya sätt att följa upp på det du har sagt för att vi ska prata om dig 95% av tiden. 

 

Nu måste jag börja släg blev rätt zonk'd. Skönt att avsluta den här dagen